Den stora dagen ”D” som står för departure är här. Vi kastar loss till midnatt (00:00; 2/9). Dagen har som vanligt varit hektisk och bjudit på en mängd aktiviteter. Samtidigt som vi har bråttom med att ta ner master, olika sensorer placerade på isen samt att ta hem de små båtarna som samlat in ytfilmen från råken, gör vi en sista kraftansträngning att fortsätta en stor del av våra mätningar ända fram till avgång mot sydligare breddgrader. Ca en vecka kommer det att ta innan vi når öppet vatten igen (Grönländska havet).
Igår kom solen som fick isen och vattnet att skifta i minst 100 olika nyanser i blått. Helt fantastiskt vackert – ett minne som stannar länge länge… Eftersom att natten varit klar så blev morgonen mycket kall. Minus 12 grader mättes upp vid 7-tiden. Det var inte bara det vackra landskapet som kommer att stanna i mitt minne. Igår var vi med om det unika att aerosolpartiklarna ”tog slut”. Nivåerna har sedan dess legat på 0-5 partiklar per sockerbit. Jämför med ca 100 000 partiklar per sockerbit i en stad i Europa. Vad händer då partiklarna ”tar slut”? – då kan det inte bildas några dim -och molndroppar. Till allas förtjusning så stämde teorin med verkligheten. Trots 12 minusgrader så bildades ingen dimrök i utandningsluften. Ännu något att minnas.
Inte utan att känslan av vemod smyger sig på så här bara några timmar innan vi stänger av våra sensorer. Glädjen finns där självklart också, glädjen att ha lyckats samla in data som kommer ge oss mer kunskap om, Hur det går till när moln bildas? Ett svar som förbättrar klimatmodellerna vilka i sin tur är oerhört viktiga för att kunna fatta kloka politiska beslut.
Jag tänkte avsluta med ett citat från vetenskapsmannen och tillika äventyraren Nansen som i sin övertygelse att vara den som först kom till Nordpolen (slutet av 1800-talet) lämnade sitt fartyg FRAM, fastfryst i isen, med avsikten att istället skida till Nordpolen. Efter 18 månader i det kargaste av utmarker stötte han och kollegan Johansen på engelsmannen Frederick Jackson på Franz Josefs land. Jackson hade tillgång till en båt:
”Nansen betraktade all arktisforskning som det okändas makt över människan, på inget annat område har vi forskare banat väg långsammare, ingen annanstans har varje steg vållat så stora ansträngningar, så många uppoffringar och lidanden och, absolut ingen annanstans, har forskningen medfört ringare materiellt utbyte.
Arktis är ett område på jorden där man måste komma tillbaka igen och igen för att till slut kanske lyckas och oftast är det någon annan som till slut tar äran. Det är de små detaljerna som avgör succé eller inte. Skillnaden mellan det som betraktas som hjältedåd och det som betraktas som vansinne är i polartrakterna hårfin och det handlar oftast om tillfälligheter”
Hur rätt hade inte Nansen.
/Caroline Leck, forskningsledare, ASCOS