Longyearbyen 2008-09-09

Isbrytaren Oden

Tidigt i morse kom vi tillbaka till Longyearbyen, efter ett ganska stormigt sista dygn till havs. Redan klockan 11 var alla forskare i land; en del stannar en natt här innan de åker hem men de flesta flyger härifrån redan direkt idag. Så är vår resa till ända, men ASCOS är inte slut som projekt; nu följer det vetenskapliga arbetet med allt data och material vi samlat på oss. Kolla in på http://www.ascos.se så får ni följa den spännande fortsättningen!

Michael Tjernström

Isbrytaren Oden 2008-09-05, c:a N80.5 W09.4

Två av Odens fyra motorer. Foto: Michael Tjernström

En förutsättning för att forskning i den centrala artiska bassängen ska vara möjlig är att vi har tillgång till kraftfulla isbrytare. I Sverige har vi en isbrytare med kapacitet att bryta is i Arktis och det är Oden. I dag fick jag en guidad tur ned genom den halva av Oden man vanligtvis inte ser – maskinrummet.

Oden drivs fram av som mest fyra 8-cylindriga dieselmotorer och även om bara två av dem är igång då jag kommer på besök är bullret rätt betydande. Motorerna och de två propelleraxlarna är sammanlänkade med ett sinnerikt växellådesystem som gör att man kan anpassa antalet motorer som är igång till isförhållandena. På så vis kan man spara mycket bränsle. Propelleraxlarna roterar med en konstant hastighet; kraften i framdrivningen regleras genom att man vinklar de över fem meter stora propellerbladen olika. Om man vinklar dessa bakår så att Oden backar, fälls de två stora rodrena in framför propellrarna så att dessa skyddas från is som kan ligga bakom fartyget. Oden har roder som är stora som en modern supertanker; det gör att hon är lätta att manövrera.

Babords propelleraxel. Foto: Michael Tjernström

Men det är inte bara motorer i maskinrummen. Där finns även enorma vattenpumpar som anvämnds för att genom fören spruta ut vatten ovanpå isen så att friktionen mellan fartyget och isen minskar. Andra pumpar sköter den så kallade ”heeling”:en – ett system som gör att Oden kan luta flera grader åt ena eller andra hållet. Detta används för att bryta sönder is lättare och är något vi fått känna på mycket under de senaste dagarna. Oden gör också allt sitt eget färskvatten nere i maskinrummet, och allt avfall tas också om hand så vi inte förstör den rena miljö vi vill observera.

Arbete vid styrpulpeten på Odens brygga. Foto: Michael Tjernström

Uppe på bryggan koordineras allt som händer ombord; hur många maskiner som ska gå, när olika aktiviteter på däck ska ske, när helikoptern ska flyga etc etc. Och så styrs fatyget så klart här uppe ifrån. Bryggan ligger på sjätte våningen, och normalt står den vakthavande styrmannen längst ute på styrbords ”bryggvinge” – en lite utbyggnad på bryggan som gör att den som styr kan se både för- och akterut längs sidan på fartyget.

Michael Tjernström, forskningsledare, ASCOS

Almost done

Trip is coming to a close. We are near 80.5N, entering getting to the marginal ice zone. It is planned for the aerosol/chemistry/biology people to sample in the marginal ice zone for something like 12-15 hours…which works out fine since we are right on, or just ahead, of schedule.

It makes no difference to the rest of us since we would not be getting off ship any sooner if we make it to Longyearbyen earlier than scheduled. I am just about ready to be back home. This last week transit home has gone by super slow since we are no longer working like crazy. In fact a few of us have been practicing up on our dart games….only after the work is done of course 😉 We are going back to Swedish time (from UTC time) tonight, and Sunday night we have the formal closing dinner/party. Should be a nice one…that leaves Monday to pack the remaining things up, pay our bar/shop/snack bills and make sure everyone has multiple copies of the data.

It’s a bit early but I want to say Happy Birthday to Ham…hope you have a good one! Talk to you and Byrone once I get back.

Cheers,

Joseph Sedlar, Graduate student

Isbrytaren Oden 2008-09-05, c:a N83.1 W06.2

Nu stävar vi ganska smärtfritt ned genom packisen och de flesta börjar fundera på hur det blir att komma hem igen efter mer än 40 dagars resa. Men verksamheten är inte slut. Många mäter fortfarande partiklar och luftkemi på 4:de däck, fjärranalysinsturmenten går också och sonderingarna fortsätter som vanligt.

Ett annat instrumensystem jag inte berättat om tidigare är också igång så fort vädret tillåter och det är helikoptern. Den använder vi till mycket, bland annat flög den in det mesta av utrustningen från ”iscampen” och så används den för att spana efter bra väg genom isen som nu när vi försöker bryta oss oss ut. Men den är också ett mätsystem. Vi studerar ju bland annat partiklar i luften och deras roll för molnen, och då är det ett problem att de mesta mätningarna sker omkring 20 meter över isen ombord på Oden.

För att kunna relatera dessa till hur det ser ut högre upp, där molnen brukar vara, använder vi helikoptern. På en av passagerarplatserna står det ett rack med en massa instrument, och fram till vänster utanpå helikoptern sitter ett litet insug där luft sugs in till instrumenten. Sedan flyger helikoptern med pilot och någon forskare och mäter hur partikelkoncentrationen ändrar sig med höjden.

/Michael Tjernström, forskningsledare, ASCOS

Isbrytaren Oden 2008-09-05, c:a N81.5 W07.55

Soluppgång

Alltefter att vi kommer längre söderut kommer solen allt lägre. Natten som gick var första gången på över en månad som vi såg solen gömma sig under horisonten. Här ser ni då den sakta kommer tillbaka, strax efter två på natten.

Michael Tjernström, forskningsledare, ASCOS

Isbrytaren Oden 2008-09-04, c:a N85.5 W00.7

Den traditionsenliga kräftskivan ombord på Oden.

Nu när vi lämnat isflaket för gott kunde många som arbetat hårt den senaste tiden börja att slappna av och vara lite lediga. Under en sådan här resa är det ju mycket arbete, men det är också en social samvaro; det blir som ett litet samhälle i sig självt – eller kanske som en stor familj.

Dagen efter avfärden rådde det ett stilla lugn på hela fartyget. På kvällen tog det sig däremot, eftersom vi hade den obligatoriska kräftskivan. Stämningen var god och kräftorna många. En och annan snaps fick det också bli – med sedvanlig sång av ganska varierande kvalitet. Vi passade också på tillfället att avfira ytterligare tre deltagare som fyllt är sedan den senaste festen.

/Michael Tjernström, forskningsledare, ASCOS

Moving south

Since midnight on Monday, we have begun our journey back to the real world. Monday was a long day of disassembly capped by a champagne toast at midnight. Things came down rather smoothly, despite a bit of a problem with the helicopter and the tethered balloon system. We are somewhere around 85N and 2E or something like that…slowly making progress.

Last night we celebrated with a kräftskiva, which is a crayfish party that is very much traditional swedish. Lots of drinking schnapps and eating very little. Everybody seems to be a bit slower today, the day after effect. I am struggling to find the motivation to do some work….maybe after dinner 😉

Take care

/Joseph Sedlar, Graduate student

Isbrytaren Oden – Dagen “D” – N87.10 W10.22

Den stora dagen ”D” som står för departure är här. Vi kastar loss till midnatt (00:00; 2/9). Dagen har som vanligt varit hektisk och bjudit på en mängd aktiviteter. Samtidigt som vi har bråttom med att ta ner master, olika sensorer placerade på isen samt att ta hem de små båtarna som samlat in ytfilmen från råken, gör vi en sista kraftansträngning att fortsätta en stor del av våra mätningar ända fram till avgång mot sydligare breddgrader. Ca en vecka kommer det att ta innan vi når öppet vatten igen (Grönländska havet).

Igår kom solen som fick isen och vattnet att skifta i minst 100 olika nyanser i blått. Helt fantastiskt vackert – ett minne som stannar länge länge… Eftersom att natten varit klar så blev morgonen mycket kall. Minus 12 grader mättes upp vid 7-tiden. Det var inte bara det vackra landskapet som kommer att stanna i mitt minne. Igår var vi med om det unika att aerosolpartiklarna ”tog slut”. Nivåerna har sedan dess legat på 0-5 partiklar per sockerbit. Jämför med ca 100 000 partiklar per sockerbit i en stad i Europa. Vad händer då partiklarna ”tar slut”? – då kan det inte bildas några dim -och molndroppar. Till allas förtjusning så stämde teorin med verkligheten. Trots 12 minusgrader så bildades ingen dimrök i utandningsluften. Ännu något att minnas.

Inte utan att känslan av vemod smyger sig på så här bara några timmar innan vi stänger av våra sensorer. Glädjen finns där självklart också, glädjen att ha lyckats samla in data som kommer ge oss mer kunskap om, Hur det går till när moln bildas? Ett svar som förbättrar klimatmodellerna vilka i sin tur är oerhört viktiga för att kunna fatta kloka politiska beslut.

Jag tänkte avsluta med ett citat från vetenskapsmannen och tillika äventyraren Nansen som i sin övertygelse att vara den som först kom till Nordpolen (slutet av 1800-talet) lämnade sitt fartyg FRAM, fastfryst i isen, med avsikten att istället skida till Nordpolen. Efter 18 månader i det kargaste av utmarker stötte han och kollegan Johansen på engelsmannen Frederick Jackson på Franz Josefs land. Jackson hade tillgång till en båt:

”Nansen betraktade all arktisforskning som det okändas makt över människan, på inget annat område har vi forskare banat väg långsammare, ingen annanstans har varje steg vållat så stora ansträngningar, så många uppoffringar och lidanden och, absolut ingen annanstans, har forskningen medfört ringare materiellt utbyte.

Arktis är ett område på jorden där man måste komma tillbaka igen och igen för att till slut kanske lyckas och oftast är det någon annan som till slut tar äran. Det är de små detaljerna som avgör succé eller inte. Skillnaden mellan det som betraktas som hjältedåd och det som betraktas som vansinne är i polartrakterna hårfin och det handlar oftast om tillfälligheter”

Hur rätt hade inte Nansen.

/Caroline Leck, forskningsledare, ASCOS

Isbrytaren Oden 2008-09-02, c:a N86.6 W05.1

Ett ubrutet och öde isflak med fotspår, skoterleder och skidspår är allt som återstår.

Ett ubrutet och öde isflak men med fotspår, skoterleder och skidspår är allt som återstår. Undrar vilken isbjörn som kommer att komma hit och sniffa in våra dofter då vi åkt – bruna bönor och fläsk idag – och titta om inte två björnar dök upp vid horisonten efter middagen! Men de – en
hona med årsunge – försvann snabbt vid åsynen av vår helikopter. Dagen har varit späckad med arbete för att både mäta så länge som det bara är möjligt, men också få ombord all utrustning innan avgång. Vädret började bedårande vackert med solsken och minus tolv grader vid sex-taget i morse; sedan har det varit ömsom dimma och sol hela dagen.

Solen skiner skarpt över det flak som varit vår arbetsplats i nästan tre veckor och jag står på helikopterdäck och betraktar det med blandade känslor. Med glädje för att vi nu äntligen åker hem, men också med vemod för att vi gärna stannat ett tag till och fortsatt våra mätningar i denna unika miljö.

När vi slutligen samlas allihop på helikopterdäcket strax efter midnatt natten mellan den första och andra september för att gemensamt skåla för ASCOS i lite bubbel (som snabbt fryser på insidan glaset!) skiner solen lågt från himlen; det är kallt då kapten startar upp motorerna och vi börjar röra på oss. Bistert, kallt och underbart vackert…

/Michael Tjernström, forskningsledare, ASCOS

Isbrytaren Oden 2008-08-31, c:a N87.2 W9.7

Hela gruppen (33 personer) samlade framför isbrytaren Oden.

Vi driver fortfarande mot sydväst men nu med mer och mer sydlig komposant. Kanske hinner vi till N87 innan vi skall åka hem. De senaste dagarna har vi legat under ett högtryck vilket inte alls innebär vackert väder, snarare ännu mer mulet, men det har varit stabilt och bara lite nederbörd. Igår var vindarna väldigt svaga vilket innebär bekymmer för provtagningen på 4:e däck. I sådana situationer provtar man lätt dieselångor, stekos eller andra avgaser från Oden istället för den rena arktikluften.

En kort stund igår sprack det faktiskt upp och vi fick se solen för första gånngen på ganska länge. Genast bestämdes det att vi skulle ta en gruppbild på isen med Oden i bakgrunden. Det hann så klart bli nästan helt mulet innan vi kom iväg allihop – att samla all 33 personer i projektet på samma plats vid samma tidpunkt ät inte helt enkelt, eftersom vi har verksamhet både på båten och på isen; dessutom dygnet runt så många sover på dagen. Men alla måste ju äta, så det fick bli alldeles efter middagen.

Det som annars upptar våra tankar just nu är avslutningen av ”is-campen”. Vår avgångstidpunkt är just nu midnatt mellan första och andra september, det vill säga i morgon natt. Tricket är att riva allt och ändå försöka mäta så mycket som möjligt ända in i det sista. Vi börjar så smått i kväll, och sedan börjar vi vid sex i morgon bitti och slutar då det är klart, senast klockan 22.00; det tar ett tag att lyfta ombord de sista sakerna eftersom vi – på grund av vindrikning och provtagning på 4:e däck – ligger med ”fel” sida till isen. Kranen på akterdäck står på babords sida och det är enklast att lasta då Oden har den sidan till iskanten.

/Michael Tjernström, forskningsledare, ASCOS