That’s about it

Just finished up my last 2am shift on the ice, it was fricking cold this morning. Don’t know what the temperature was but it felt cooler. I have one more shift tonight beginning at 6pm. We will start preparing for the tear down today/tonight, getting an early start on it Monday morning. As long as the weather cooperates, we should have no forseeable problems….just a long day of work.

Then it is the transit back to Longyearbyen. We were told to keep Wednesday morning open since we will be having a crawfish party (Swedish tradition) on Tuesday night. Everybody should be hitting the sauce pretty good, and there really is no major work that our group needs to get finished. I am already planning for a bit of a hangover Wednesday 😉

Happy Labor Day (Monday) to all the americanos! Me and the other Americans onboard thought that we should have Monday off too, but the bosses didn’t like that idea too much. I will take a portion of Tuesday and Wednesday off as compensation..haha.

Little more than one week until I get home, really looking forward to it now.

/Joseph Sedlar, Graduate student

Isbrytaren Oden 2008-09-01, c:a N87.2 W10.8

Vacker väder i Arktis.

De senaste dagarna har vi haft högtryckspräglat väder, först med mulet och svag vind och sedan igår sprack det plötsligt upp. Sedan dess har det varit omväxlande klart väder och dimma; dimman åker omkring i stora bankar och man ser på horisonten då en är på gång. Sikten går på fem minuter från obegränsad till mindre än 100 meter. I morse var det klart och soligt och det var -12 grader kallt – nytt rekord för den här resan. Men som vanligt så känns det mycket kallare med minus 3 och dimma.

Luften runt oss kommer nu från andra sidan Arktis och har varit över packisen mycket lång tid. Den är extremt ren; nästan inga partiklar alls (i går kväll c:a 10-15 per kubikcentimeter; i centrala Stockholm i rusningstrafik kan det vara 10000-100000!). Eftersom dimdroppar bildas på små partiklar blir det svårt för dimman att bildas i så ren luft. Ett tecken på det är att när man går blir det ingen ”andedräkt” fastän det är kallare än minus tio grader. En av våra forskare gjorde ett experiment igår; han kokade tevatten och tog ut koppen och ställde på relingen. Det rök nästan inte alls om det heta vattnet. Men då han tände en cigarettändare över koppen (tillförde partiklar) började det plötsligt ånga för fullt! En annan effekt av detta är att det bildas ”skägg” av seg frost på alla instrument. Denna kommer direkt från vattenånga utan att gå över vätskefasen.

Vi har jobbat hårt hela dagen med att ta ner vårt is-camp; detta är sista dagen innan vi påbörjar hemresan. Om ungefär 4 timmar kommer vi att lätta ankar. Och precis som jag skriver detta får vi isbjörnslarm. Kanske 500 meter akter om Oden dyker två objudna gäster upp; en hona och en unge. Det är tredje gången vi får celebert men oönskat besök. Men de förra var över två veckor sedan.

/Michael Tjernström, forskningsledare, ASCOS

It’s not all work

87 degrees North. Middle of summer. Arctic Ocean. Cross-country skiing.

Before dinner yesterday Matt, Andy and I borrowed 3 of the 4 pairs of cross-country skis from the ship and toured around the ice! It was a great time, felt good to get back on the skis. It was Andy’s first time, and the first 5-10 minutes showed….he broke one pair of ski shoes and bent a pole. Nevertheless, he traded shoes and pushed through, eventually getting the hang of it. The ice floe we are moored to is quite big, something like 2.5km x 5km. We ended up following the long snowmobile route to the open lead station and back on the shorter route. All in all it took about 1hr 50min, felt good to get some cardio again.

And to top if off, we came in during the middle of dinner to nothing else but homemade soup and pancakes!!!! Just perfection.

Our time on the ice is winding down. Tear down will begin late Sunday night and continue Monday before we begin cruising again late Monday night. Morale is high all around. I am getting more and more excited and anxious about the data we are getting. There is gonna be quite a load of it to analyze, but that will have to wait until we reach land (or at least until we are moving through the ice).

I am really looking forward to a vacation down south with my fiancee when I get back. Work doesn’t have to begin immediately after I return 😉 .

Cheers, take care all!

/Joseph Sedlar, Graduate student

Isbrytaren Oden 2008-08-28, N87.19 W9.27

The answer is blowing in the..” när vi försöker förstå hur det går till när moln bildas. Vattenånga har svårt att spontant kondensera till moln- eller dimdroppar. Processen underlättas om det finns mikroskopiska luftburna partiklar eller sk aerosoler som dropparna kan bindas till.
Här, i Arktis rena luft, en luft som inte står under inflytande av mänskliga aktiviteter, söker vi svaret.Vi har just ånyo förankrat fartyget i vårt isflak efter en vändning på 180°. Detta var gång nummer 6 sedan vi hittade vårt isflak för 16 dagar sedan. Under de tidiga morgontimmarna blev vinden inte bara svag utan
vred samtidigt akter över då vi hamnade i andra änden av ett högtryck.
Fartygets avgaser är inte nådiga och hamnar rakt in i våra luftintag som är placerade på fjärde däck för över, ca 25 meter over havet. Pumparna stängdes av vid 6-tiden och det beslutades att vi måste vända båten.
Hela proceduren från beslut till att båtens motorer är avstängda igen tar ett par timmar. Först ska motorerna värmas upp, sedan måste alla som arbetar på isen gå ombord, strömkablarna kopplas ur, förtöjningarna
lossas och till sist vänder Kaptenen båten. Nu har lugnet åter lagt sig och vi har startat om våra känsliga sensorer som mäter gaser och de luftburna partiklarna.
Att mäta gaser och aerosoler i norra halvklotets renaste luft med en minimal påverkan från förbränningsutsläpp på lägre breddgrader är en stor utmaning. Att ange hur många partklar som finns i en volym motsvarande en sockerbit kan kanske ge en känsla för hur ren luften är så här nära Nordpolen; I en stad i Europa kan man mäta ca 100 000 partiklar (aerosoler) per sockerbit. Här vid isflaket mäter vi i snitt
mellan 20 och 100 per sockerbit.

Hur går själva upptaget av vatten till och varifrån kommer partiklarna om de inte kommer från skorstenarnas kol och oljeförbränning? De kommer från nedbrytning av havsytans alger i den livsbejakande iskanten men
framförallt från det biologiska livet i de öppna råkarna. De partiklar som bubblat upp från ytfilmen på de öppna är tillräckligt stora för att bilda moln och dimdroppar. De består av colloider (aggregat) med
sockerarter samt algfragment, bakterier och virus. I dropparna kan bakterierna bryta ned colloiderna och algfragmenten till proteiner och aminosyror. När molnen sedan avdunstar, torkar dropparna ut, de
exploderar förmodligen. Samtidigt med självsprickande bakterier som släpper ut virus, frigörs aggregatens byggstenar och aminosyror som kan bilda partiklarna.

Nu är det dags för en helikopterflygning för att mäta hur aerosolerna fördelar sig i höjdled. Samtidigt kör två snöskotrar ut forskare till vår mätstation vid den öppna råken för att sampla in ytfilmen. Dags att vara försiktig igen – kontrollera noga att varken helikopterns eller snöskotrarnas avgaser sugs in i våra luftintag. En hektisk morgon och förmiddag når sitt slut och det ska bli gott med lunch.

Isbrytaren Oden 2008-08-27, c:a N87.4 W8.9

Vy över radarantenner på Odens fördäck. Foto: Michael Tjernström

Jag tänkte fortsätta rundvandringen ombord till nästa forskargrupp. En viktig komponent av ASCOS är mätningar vi gör av atmosfären med så kallade “remote sensing” – eller fjärrinstrument eller fjärranalys. Dessa kan vara endera aktiva eller passiva; i det senare fallet mäter man till exempel värmestrålning från atmosfären vid en eller flera våglängder och från detta kan man – beroende på våglängd – lista ut temperatur eller molnens vatteninnehåll. Aktiva sensorer sänder ut strålning av något slag och mäter det som reflekteras tillbaka. Man kan då se till exempel vart det finns moln eller partiklar, och man kan också genom att mäta det så kallade Dopplerskiftet – frekvensändringen mellan den strålning som sänds ut och den som tas emot – lista ut hur det blåser eller om nederbörd som faller är snö eller regn (regndroppar faller mycket snabbare än snöflingor).

Ovanpå taket till laboratoriet står en rad containers och på taket av dessa är det fullt av aktiva sensorer. Man ser två stora runda radarantenner – dessa mäter moln och nederbörd. Där finns också en stor fyrkantig antenn längst ut mot styrbord (höger); den mäter vindarnas hastighet och riktning upp några kilometer i atmosfären. Ovanpå det vita containern – där för övrigt mycket av elektroniken för dessa instrument står – sitter också en passiv radiometer som genom att jämföra värmestrålningen vid två olika frekvenser kan uppskatta hur mycket flytande vatten ett moln innehåller. Uppe på 7:de däck (på bryggtaket) finns också en hel rad olika fjärrinstrument.

Radiometer ser ut över isen. Foto: Michael Tjernström

De flesta är passiva och mäter olika former av värmestrålning, men ett instrument är aktivt; det är en så kallad lidar. Detta är en “ljusradar” som skickar upp en grön laserstråle (som man inte bör titta på för då kan man bli blind). I det refekterade ljuset mäter man både hur mycket ljus som reflekteras och hur ljuset polariserats. Utifrån det senare kan man avgöra om moln består av vattendroppar eller små iskristaller.

Laserinstrument på bryggtaket. Foto: Michael Tjernström

För närvarande har vi högtrycksväder vilket betyder god sikt men mulet och ganska svaga vindar. Vi driver vidare västerut vilket är lite av ett bekymmer. Vanligtvis borde isen driva huvudsakligen mot söder och hade vi gjort det hade vi automatiskt kommit närmare hem . Det hade gjort att vi kunnat fortsätta mätningarna lite längre. Nu driver vi “åt fel håll” och då kanske vi måste sluta tidigare eftersom vi måste vara tillbaka i Longyearbyen senast den 9 september. Just nu planerar vi med att lämna vårt isflak natten till tisdagen den 2/9.

 

ASCOS Blog – Pancake day

Sweet, one more day until pancake (pannkakor) day!! As the swedes would know, Thursdays are soup and pancakes for dinner. It is basically the only repetition of food we have during the trip which is pretty impressive considering we eat full meals for lunch and dinner. I really never would eat this on Thursday back home, but it is pretty damn good….and means that the weekend is soon approaching. Not that it matters much when you work everyday 😉

How’s things back on land??? Anything new and exciting? (joe.sedlar@ascos.polar.se if interested, I promise I will have some more time to respond after the mad rush of tear down this weekend and Monday).

Just want to say have a nice long weekend to the all folks back in the US. Byrone and Spud…make sure you guys do most of the work this weekend, leave the ‘rents out of it 🙂

Later dudes!

/Joseph Sedlar, Graduate student

Gettin’ it done

Work carries on at 87N. The weather has improved dramatically over the past few days thanks to higher pressure. The fog has cleared out but we still have overcast skies…the forecast is that fog will return as skies clear and the temperatures drop again.

On the ice it has been pretty nice. I am settled into my “shifts” and it is becoming routine. It is quite nice to just turn on my ipod and jam while getting the work done out there. We learned today that departure from the ice will be the 1st of September sometime after dinner. That means we only have a few days left of measurements on the ice until we need to begin tear-down. Seems like we just got everything up and running 😦 .

In the mean time I have been looking at data and trying to make sure things make sense. It seems as those we may have just entered into the freeze-up period, but we will have to wait some more days before it can be said for certain.

Anyways, life is good. Hope it is the same where you are. See you guys soon..

/Joseph Sedlar, Graduate student

Isbrytaren Oden 2008-08-25, c:a N87.4 W7.1

Vy över Odens fördäck med luftinsug på labbtaket. Foto: Michael Tjernström

För några dagar berättade jag om arbetet på isen vid Oden och senare om arbetet vid den råk där vi samlar vattenprover. Denna gång tänkte jag hålla mig ombord. Det förhärskande intrycket man får när man ser Oden framifrån är att det står blå containrar nästan över allt. En rad står på labbtaket och ytterligare en på fjärde däck. Längst ut på babords sida (vänster…) står en stor specialbyggd kontainer, och från taket på denna sticker två master upp och ut från Oden. Längs upp i dessa sugs luft in av en väldig massa pumpar och kommer ned in i containern. Den stora containern är fullastad med en massa olika instrument som mäter partiklar i luften: hur många de är, hur de ser ut, hur stora de är och vad de består av.

Samtal i kemilabbet. Foto: Michael Tjernström

Jämte denna står två “vanliga” containrar och i dessa håller atmosfärkemisterna till. De får också del av luften som kommer från insugen och här mäts olika gaser i luften, vilka de är och deras koncentration. Inne i den stora containern samlas och partiklar på filter; dessa analyseras sedan i kemicontainern för att man skall få ytterligare ett mått på vad aerosolen innehåller för kemikalier.

Arbete inne i aerosollabbet. Foto: Michael Tjernström

Att samla in aerosoler och luftkemi på en båt är naturligtvis en utmaning, eftersom vi ju ogärna vill få in båtens egna avgaser i insugen. Därför har vi förankrat Oden i ett hörn på isflaket; vi får då två sidor att använda med nästan rät vinkel emellan. Dessutom kan man lägga styrbords eller babords sida till. På så vis finns det fyra olika sätt att förtöja och man väljer det som är lämpligast med hänsyn till vindriktningen. Utöver detta är det stränga restriktioner på körning av snöskoter och på vart och hur helikoptern får flyga. Ibland kommer dessa olika behov i konflikt och det kan leda till att man hellre stänger
insugen en kort stund än att förorena mätningarna, för att kunna köra ut en skoter någonstans.

Isbrytaren Oden 2008-08-25, c:a N87.4 W7.1

Odens kapten. Foto: Michael Tjernström

För några dagar sedan berättade jag om aktiviteten i marinbiologi/kemi-gruppen som håller till en bit bort. De fick problem för några dagar sedan då det vart kallt ett par dagar och deras öppna vatten frös till is. I ett desperat(?) försök tillkallades Odens kapten själv som på bilden ses lösa problemet genom att inte köra utan vara isbrytare!

Isbrytaren Oden 2008-08-24, c:a N87.4 W7.1

Oden och isflak. Foto: Michael Tjernström

Den envisa dimman som gjort det svårt för oss att arbeta på isen har nu äntligen lättat. Dimma är det visserligen ändå nu och då, men nu spricker molnen upp ibland och då kan vi skicka upp helikoptern till exempel för att ta bilder på vart vi är. Den som har goda ögon kan kanske se Oden i den röda ringen; isflaket bredvid som är “vårt hem” just nu är ungefär 3 x 5 km stort. Just nu håller isen som bäst på att frysa i både råkarna mellan isen och i de ganska många smältvattensjöar som man också ser som svarta fläckar på
bilden.